Ain't gonna land until I'm bigger than Espo
And bigger than ecstasy and bigger than techno

Jag har raderat alla mina inlägg igen.
Radera och börja om på nytt, fast den här gången behåller jag bloggnamnet.
Det är som mitt liv.
Raderar det gamla men behåller vissa delar.
Jag är 19år, och gångerna jag har varit tvungen att börja om från noll går inte att räkna på mina fingrar.
När jag var liten, yngre, kändes det som om varenda gång jag var på noll igen så hamnade jag längre
ner i skiten. Men det fick en vändning efter några år.
Jag vet inte om det blev bättre, men det blev friare.
Jag träffade helt fantastiska människor som jag trodde att jag skulle ha kvar i en evighet.
Som vanligt visade det sig vara fel, även om jag gjorde många snesteg med flera utav dom.
Men en utav dom viktigaste jag hade, kan jag faktiskt utan skuldkänslor och utan tvekan säga
att jag aldrig har ställt upp för någon så mycket som under våran tid ihop.
Och jag känner mig rätt jävla blåst, att efter alla dessa dagar, veckor och månader så är jag som bortblåst ur ditt liv.
Men good for you, att du har dom bästa vännerna nu.
Och tack, tack för att allt det jag någonsin har gjort och sagt dig är så obetydlig.

Jag har flyttat, och min lista har blivit rensad ännu en gång.
Några mindre.
Men det gör ingenting för jag är faktiskt jävligt lycklig med det jag har.
Visserligen kan jag räkna upp ett och annat för att få det här att bli bättre, men
det är saker jag inte behöver.
Jag har en nyrenoverad lägenhet, nya möbler, hund, karl, och äntligen bra kontakt med min familj.

Men ja, nu är det slutsnackat om det där.